Det har hänt så grymt mycket sen sist att jag inte riktigt vet vad jag skriva här, men det blir väl om den senaste händelsen...
Kanske med en och annan avstickare, ber om ursäkt för det.
Det kommer bli mycket text, och sonen kommer att nämnas med dom ord som ploppar upp i huvudet medans jag skriver....
Så är du en av dom människorna som gillar att skicka orosanmälningar på min blogg till socialförvaltningen kan du väl skicka ett sms så får du mejladressen till våran kontakt där, så kommer den till rätt person på en gång.
Eller så SCROLLAR DU VIDARE DIN DUMMA JÄVEL!
Sen jag skrev sist har sonen hunnit ta sig in på gymnasiet. Ett bra gymnasium i Västerås. En lärlingsutbildning dvs 50% praktik och 50% studier uppdelat i 2v intervaller. Kanon för någon med NPF kan jag tycka.
Han har nog även sett till att han strax kommer bli utsparkad därifrån. Och allt detta på mindre än en månad. Fantastiskt bra jobbat eller hur?
Vad har pojken gjort då?
Måndag 3/9 så väckte jag ungen som vanligt, han ilsken som ett jävla bi. Serverar hans syskon frukost, vi klär oss och ska åka. Jag kikar in till min förstfödde och då har ungjäveln somnat om och blir dunderförbannad när jag upplyser honom om att han börjar ju faktisk 8:20, så res på dig gör dig iordning och stick till skolan.
Han muttrar nåt om att han inte har lust, är trött osv och jag upplyser då honom om att det va HANS val att plugga i Västerås inte mitt. Så han svär åt mog och tjirar på.
Jag tar dom små och lassar in dom i bilen för mellanbarnet ska till skolan och minstingen och jag ska åka och handla.
Lämnar på skola, handlar och åker hem, och snorungen har inte rört sig en millimeter, för han har somnat om... IGEN!
Jag på honom igen och svor lite på honom att nu jävlar får du skärpa dig! Sluta springa ute halva nätterna och vara vaken fram till småtimmarna så blir det lättare att ta sig upp. Man kan faktiskt säga NEJ till sina kompisar. Ni kan hänga på helgerna..
((Avstickare #1:
På tal om helger så va det nog redan fredagen innan nåt hände. Då fick han veckopeng för första gången på hela sommaren, drog ut och hörde inte av sig på hela helgen, svarade varken på sms eller samtal, men han uppdaterade sin Snap så jag visste iaf vars han var.))
Så kom hem efter skolan och slappna av, lägg dig lite tidigare osv så orkar du till slut kliva upp.
Kl 9:30 isch drog han hemifrån, Lite sent men det är bättre än inget alls tänkte jag....
Dagen flöt på med sysslor osv, sen hämta mellanbarnet på skolan....
Hem laga mat, maken kommer hem... Messar sonen, inget svar. Kl blir senare och senare, vid 22 gick jag och la mig, sonen brukar ju trots allt komma insmygandes mitt i natten...
Tisdagmorgon:
Upptäcker att sonen inte kommit hem överhuvudtaget. Blir orolig, messar, ringer utan resultat.
Blir dessutom uppringd av hans skola, som undrar vart han är, pratar en stund med dom och förklarar läget. Efter det ringer jag polisen och lyser ungjäveln. Har det hänt något?
Polisen tar emot min anmälan, får hans nummer samt nummer till hans närmaste vänner. Dom lyckas få tag på ungen som vägrar säga mer än att han är i Enköping. Och så han håller sig undan av egen fri vilja så tänkte polisen inte göra något mer i detta ärende....
Tisdag eftermiddag:
Skolan ringer igen och berättar att sonen dykt upp där och det verkar som att han är antingen grymt trött eller påverkad av något. Kan jag komma och hämta?
Jag lämnar småbarnen till svärmor och åker iväg mot Västerås.... Halvvägs till Västerås ringer mobilen igen, tur man har handsfree, det är skolan igen, dom berättar att dom skickat iväg sonen med ambulans till Barnakuten i Västerås.
Varför? Jo han hade blivit gråare och gråare, börjat sluddra och förlora medvetandet i omgångar.
Åker till sjukan, kom väl dit ca 10min efter sonen kommit dit. Där ligger han på en brits, ögonen rödsprängda, han sluddrar och försvinner bort om vartannat och nekar till att ha tagit något han är bara trött.
Det togs både blod och urinprov. Kollades puls och blodtryck, ALLA såg ju att han tagit något, men vad?
Provresultaten kom och det visade sig att ungjäveln hade både Benzo och Cannabis i urinet. HELVETE!!!
Hans puls va grymt låg en period, men återhämtade sig. Tur va väl det! Hur förbannad jag än må vara på hans beteende vill jag ju inte att han dör.
Han blir inlagd för observation över natten, hemgång sker när han är kapabel att stå på egna ben, för nu va han likvärdig en säck potatis..
((Avstickare #2: Mitt i allt kaos inser jag att jag inte har batterikraft i mobilen och börjar jaga kabel. Hör av mig till sonens biologiska pappa, som får en snabbuppdatering om vad som hänt och en fråga om han har rätt sorts kabel... Det hade han inte.
När vi fått beskedet att vi blir inlagda så kommer paniken, hur ska jag hinna ordna med lämning/hämtning av syskonen? Ringer sonens biologiska pappa igen och frågar om han kan spendera natten på sjukan med sonen. Det kunde han! Tack igen för det!
Får dessutom information om att jag måste fixa stomiprylar, för det hade dom INTE på SJUKHUSET.?! Va fan liksom, så hem hämta, åka tillbaka, möta upp pappan, sen hem igen.))
Onsdag:
Efter en orolig natt, åker jag till sjukhuset igen. Är på plats runt kl 10.-10:30, 11 kommer en sköterska in med en kopp och vill ha ett urinprov till, sen skulle vi få träffa doktorn och sen åka hem.... Aaa svarade sonen. Fixar det.... Hans tjej dök upp på sjukan. Runt kl 15 tog han sig energi och lämnade urinprovet som skickades till Karolinska för screening.
Strax innan kl 17 blev vi hemsläppta.
Körde hem den biologiske pappan och sonens tjej efter det. Sen vet jag inte riktigt vart vi svängde fel för vi hamnade på en väg som tog typ en timme hem....
Så kl 19ish va vi hemma i Enköping igen....
Fortsättning följer.......