Men jag känner att jag måste få ur mig en massa innan jag bryter ihop och blir inskriven på Ulleråker eller något i den stilen...
Nu återstår ju bara i vilken ände av mina känslor jag ska börja att nysta i...
Vi börjar med:
Familjen:
Inte den jag bor ihop med... Utan den som finns utspridd i landet vi bor i...
Mamma:
Mamma kommer och hälsar på ibland, och det är ju kul... Men det känns som att hon inte vill vara med mig och enbart med mig.
För som oftast när hon hälsar på, så har hon min syster med sig, hon sover typ aldrig kvar hos mig utan hon åker och sover hos min syster.
Jag vill faktiskt ha min mamma för mig själv någon gång ibland. Jag må ha huset fullt i ungar och en make, men jag har alltid plats för min mamma. Jag vill ha min mamma lite mer än ett par timmar i stöten.
Jag råkar faktiskt ha känslor jag med, och jag saknar min mamma. Jag saknar den mamma som jag hade innan hon flyttade från stan. Jag behöver min mamma jag också.
Syster:
Ja vart ska jag börja. Jag sitter redan och klurar på hur jag ska skriva för att hon inte ska flippa. Och det är där skon klämmer i min värld.
Jag är trött på att tassa på tå och tänka efter 3ggr innan man pratar/skriver något. För skriver man något som hon tar illa vid sig av så får man ett helvete! Och det är jag trött på. Så för "husefridens" skull slutar jag skriva om henne nu.
Nu kommer lite om livet som mamma...
Äldsta sonen:
Diagnos ADHD, mediciner håller på att ställas in för att få en fungerande skolgång. Vilket nu fungerar men istället har jag fått ett helvete här hemma. Ett "monster" har flyttat in i min sons kropp och när han exploderar vill jag flytta hemifrån.
MEN jag jobbar på sätt för att försöka få hemmalivet att fungerar också. Har knåpat ihop ett belöningsschema som (ska hoppas jag) få ordning på torpet.
Mötet med BUP idag. Då ska jag ta upp detta. Hur han har blivit hemma. All denna ångest som sprutar ur honom, alla elakheter han säger åt mig. Allt negativt han vill göra med sig själv när han blir arg.
Mellan sonen:
Är inne i en fas då han går omkring och skriker högt och ljudligt så det riktigt skär i öronen. Vilket ställer till det i nattningsprocess på Lillskruttan. För när hon nästan har somnat så skriker han till och skrattar, hon hoppar högt och börjar gråta. Vilket leder till att att han också börjar gråta...
Har ni någonsin försökt att trösta ett barn medans du ammar det andra?
På detta är han totalt omöjlig vissa dagar, Han är klåfingrig och vägrar att lyssna. Ajaj, NEJ! och Låt bli! är dessa dagar vanligaste orden. Men jag vet inte om han är korkad eller bara ja jag vet inte hittar inte rätt ord... För det är som att han vägrar att lära sig att bete sig ordentligt.
Men andra dagar är han supergullig och lyssnar (nästan) på vad man säger åt honom.
Han älskar att kramas och gosa. Och man känner sig snudd på elak när man sitter och ammar och han inte får plats i ens knä för lite gosande.
Lillskruttan:
Senaste tillskottet i familjen A. Hon är envis som synden själv. Och vissa dagar är hon i princip otröstlig.
Och vad jag som mamma INTE vill höra då är saker som:
- Har du prövat ... eller har du prövat ... eller ....
- Men detta är ju din 3:dje... Du borde ju veta hur man tröstar?
- Bit ihop det går över....
osv...
Egohörnan:
Jag vill däremot bli stöttad och extra mycket älskad av min omgivning. Maken kan jag inte klaga på när det gäller den biten.
Alla känslor som strömmar genom kroppen gör att det vissa dagar är snudd på omöjligt att vara positiv och munter.
Känslan av att man är otillräcklig som mamma är skitjobbig. Man har inte tid så det räcker till alla barn, inte tillräckligt med armar för att trösta när dom är lessna.
Jag VET att livet som småbarnförälder inte är en dans på rosor utan taggar. Jag VET att man knappt får någon sömn när man helammar sitt barn.
Det som är positivt är att amningen fungerar. Efter två misslyckanden på den fronten så är jag superlycklig över att det fungerar.
Men jag kan inte skrika ut det så hela världen hör. Då jag inte vill vara den som trycker upp i ansiktet på mina vänner som inte har kunnat amma av en eller annan anledning att jag kan amma det kan inte du! Jag vet ju hur det känns att inte kunna amma. Och det sista man vill höra då är ju hur mysigt och kul det är.
Nu orkar jag inte skriva mer om känslor. Jag behöver kaffe och lilla fröken surpuppa håller på att vakna.
Men det kanske kommer ett inlägg till om känslor en annan dag...
Det som är positivt i mitt liv just nu då?
- 3 älskade skitungar!
- En underbar man
- Världens bästa svärmor.
- Världens bästa vän och barnens gudmor.
//Hörs