Vissa dagar vill jag inte a någon av dom, andra vill jag bara ha max en, och det är inget barn som blir utvalt hela tiden utan det är olika från gång till gång...
Ett liv utan soc, BUP, skolmöten och dagishämtningar....
Så, nu hatar majorieten av er mig, för man får ju inte tänka så när man har barn.
Flera av er tänker, ja livet som förälder. Ditt val skyll dig själv.
Va lyssnar dom inte? Pröva säg åt dom....
Gör dom inte som dom blir tillsagda? Pröva fostra dom....
Slåss dom? Ge dom något att göra då....
Man gör ju för i helvete inget annat än försöker lära sina barn rätt och fel, hur man hjälper till i hemmet, hur man ska behandla andra osv.
Men säg den 1-5 åring som fattar det när man inte är bland folk? Ensambarn kan jag tänka mig är såååå snälla och såååå gosiga. Eller jag vet att det är så... Tonåringen va så... 4-åringen va så... Ända tills han fick sg en "partner in crime" aka lillasyster. Nu gör man inget annat än tjatar sönder sina stämband. Jag känner hur mina gråa hårstrån växer (tack och lov för hårfärg!), och nerverna är totalt slut. Måndagar och Fredagar är värst, och lov, när det inte är dagis alls. 90% av tiden är det bara slagsmål, gap och skrik. Det kastas saker på varandra och dom slåss, dra åt skogen dom slåss.
Jag avundas er som har snälla barn. Alltså sådana som är snälla konstant.
Jag försöker vara en stark förälder, en duktig pysslig och bra förälder. Jag försöker aktivera mina barn, sköta hemmet, laga mat, springa på möten osv.
Men mina barn går inte att ha ihop, inte när dom är med mig i af. Är dom med sin pappa eller farmor eller gudmor... Ja då är dom så jävla snälla. Då kan dom samsas och bygga fina pärlplattor, rita fina teckningar och leka tillsammans. Men med mig, ja då flyger pärlorna, dom ritar på varandras teckningar, på varandra och slåss. Varför?
Kan det vara så att mina barn innerst inne inte gillar mig?
Men jag har ju ett barn till... En tonåring... Ja den pojken är ett bekymmer i sig....
Han har problem med magen och det har han haft sen han va en liten skitunge.... Eller vi lindar inte in detta i någon jävla bomull.
Han går inte på toaletten. Han har inte tid, eller vill inte ta sig tiden (läs släppa dator) för att gå på toa. Och det resulterar i att han är förstoppad. JÄTTEförstoppad, jämt! Och i och med att han är förstoppad så innebär det ett ständgt läckage av urin....
Förstoppningen gör att han fiser så det luktar lik och kräkor i hela lägenheten. Men han har inte ont i magen (påstår han...). Utan han verkar elt jävla nöjd med att inte gå på toa och istället se ut som en gravid kvinna för magen är så svullen. Har man tur gör han ifrån sig en gång i månaden.... Och så luktar han som en inkontinent gammal pensionär....
Och läkarvården verkar inte tycka att detta är ett problem. Utan dom säger bara kämpa på med klyx och laktulos och movicol osv. Är det någon här som prövat klyxa en tonåring? Nä precis. Det va en sak när han va liten då kunde man ju hålla i honom och göra det lite med tvång.... Men han har inga planer på att börja gå på toaletten, vi har ju träffat en doktor och har ett par träffar till, och efter det så kommer ju allt vara bra.... *knäpper med fingrarna och trollar*
Det komiska i hans toalettbekymmer? Jo dom två småbarnen i hushållet blev rumsrena före honom! Heja honom!
På det så har han ADHD, ingen ursäkt i min värld. För han kunde betee sig som folk innan han fick reda på att han har diagnos. Men helt plötsligt så kan han inte göra någonting. För han har minsann läst hur en typisk pojke med ADHD ska bete sig och agerar där efter. Och han har inga planer på att ändra betende... Varför skulle han? Han äter ju mediciner på detta.
Han tror att det bara är att knäppa på fingrarna så blir allting bra, alla bekymmer försvinner.
För det är ju ok att lukta illa, det är ok att inte gå på toa, det är okej att ignorera mig och det är ok att inte göra som jag säger.
För jag älskar ju att springa på möten, läkartider och skolmöten med honom. För jag har ju inga andra barn som behöver min uppmärksamhet?
Och folk undrar varför jag inte skaffar mig ett jobb och börjar bidraga till detta hushåll?
Till er säger jag bara FUCK OFF! Pröva leva mitt liv med alla möten till höger och jävla vänster!
Jag vill ha barn som lyssnar, barn som hjälper till hemma utan att jag ska behöva bli förbannad först. Hur svårt är det att lyfta på arslet och göra det jag ber om? På en gång? Inte 4dagar senare?
Till er som nu tänker dumma saker om mig... Varsågod! Kommentarsfältet är öppet. Men tror inte att jag tänker ta åt mig. Jag skriver vad jag vill i min blogg. Oc jag behövde få detta ur "systemet".
Nu ska jag gå och kolla vad småttingarna slåss om denna gång. Och kolla om tonåringen har varit ut med soporna som jag bad om för typ 1tim och 30min sen.
Men jag älskar mina barn! Inte lika mycket alla dagar, men ändock! Dom är mina och mitt liv skulle vara så sjukt trist utan dom... Men jag kanske hade haft ett jobb, med fet lön....