Då jag vaknar upp av att det känns som att någon öppnar en kran och stänger den lika fort. Tänkte direkt "fan ska vattnet gå nu?".
Kliver upp och inser att det enbart är mina underkläder som är blöta. Byter dom och lägger mig igen. Hinner inte ligga länge förrens det händer igen. Upp ur sängen, byter underkläder. Sätter mig vid datorn och googlar för att se om vattnet kan gå stötvis. Vilket det kunde. Kontaktade förlossningen och förklarade hur det låg till, dom sa åt mig att komma in på kontroll.
Väl där fick jag träffa en läkare (som va asiat tror hon hetter Pu eller Pho eller nåt sådant). Hon undersökte mig och kollade med UL. Hon bad min maken ge henne flaskan med " den löda kolken" (han satt lite i vägen tror jag) och jag höll på att avlida då jag inte ville asgarva.
Hur som haver...
Hon kollade med UL och sa att det minsann inte varit någon vattenavgång för mig och att bebis inte skulle komma än. Utan det va nog helt enkelt så att jag hade kissat på mig! Snicke snack!
Vi blev utskrivna...
På väg hem börjar det att kännas konstigt i min nedre region. Och det blev bara "värre och värre". La mig ner och vilade ett par timmar när vi kom hem.
Runt 18-19 började det att komma värkar... Som ökade och ökade. Bet ihop och började tajma dom. Runt 02 på natten mot den 26/1 så kom dom med typ 5min mellanrum.
Kl 03 va vi tillbaka på förlossningen, 04 prick gick mitt vatten mitt i en jättevärk. Vet inte vad som var mest obehagligt, vattenavgången eller värken. Strax därefter fick vi komma in i en förlossningssal, och sen efter det gick allt superfort.
Fick tillgång till lustgas (den uppskattades!!). Och mitt i alltihopa blev det så varmt inne på rummet att jag va helt hundra på att jag skulle dö!!
Fick dom att öppna ett fönster och en iskall handduk i ansiktet. Maken min som tyckte att det va kallt inne på rummet redan från början satte på sig sin jacka. Stackarn!
Värkarna kom tätare och tätare och gjorde ondare och ondare. Och rätt va det va så hade jag lyckats klämma fram en bebis.
Jag: "Vad blev det?"
BM: "En bebis! ;)"
Jag: "Det ser jag väl... Men vilken sort?"
BM: "Ska pappa kolla efter?"
Maken: "Det är en tjej!!"
Jag: "Messa farmor och säg att hon nu har full tillåtelse att shoppa rosa!!"
Sen fick vi komma upp på avdelning. Där träffade jag på en av dom BM som jag träffade när jag va in på kontroll. Hon hejjade och frågade hur det va. Jag svarade lite halvkyligt: Ja... Jag har precis fött fram en liten dotter varpå hon säger jaaahaaa ojdå...
(Undrar när dom ska lära sig att en kvinna (som fött flera barn) vet nog skillnaden på fostervattensdoft och urindoft?)
Men förutom den incidenten är jag supernöjd med vistelsen på både förlossning och avdelning, vi blev ju bara kvar i ca 30 timmar (från det att tösen kom ut till det att vi fick klartecken att åka hem) sen fick vi åka hem med våran lilla flicka.
Och nu på söndag blir hon då 14dagar gammal. Jag börjar lära känna hennes rutiner och matvanor.
Och jag ammar!!! Efter två misslyckanden på den fronten kan jag inte med ord beskriva hur lycklig jag är över att det med tösen fungerar med ammningen! Tuttarna håller på att explodera imellanåt, men jag bara ler!
Man känner sig lite dum. Men va fan! Det funkar!!
Det finns ju olika katgorier när det gäller kvinnor och ammning:
- Dom som inte vill amma.
- Dom som kan amma.
Men vi som VILL men inte kunnat då? Nu kan ju jag denna gång, men innan då?
Vilket stöd fick man då? När tuttarna va alldeles såriga och ömma? När barnet inte blev mätt? Eller mjölken tog slut?
Jaja! Nu ska jag knocka Lillskrot (som inte är så liten längre) samt hämta lite kaffe medans minisnorp sover!
//Hörs