Börjar med att skriva det jag tänkte avsluta inlägget med:
God Fortsättning alla läsare!!
Men nu börjar jag ventilera mig då:
Har tusen och en tankar inför kommande förlossning. Men trots att detta kommer bli min tredje så är jag livrädd! Ja inte bara förlossningen som skrämmer mig...
Denna graviditet i allmänhet gör att jag flippar ur! Har haft sammandragningar i typ 1 månad nu, minst, och det har jag inte haft under mina andra graviditeter. Utan där har det kanske varit en vecka och sen har vattnet gått och sen har bebis kommit. Så jag är nojjig utav bara helvete och livrädd över att bebis ska komma redan nu. Jag är beräknad den 18/2.
Ryggen min har strejkat sen graviditetsmånad 3. Kan fan inte göra någonting utan att ryggen säger upp sig.
Och går jag för fort känns det som att jag skulle kunna starta förlossningen. Magen stramar och är stenhård. Sen när man saktar ner så börjar det värka i bena istället och så slutar det oftast med att man ligger på soffan och gör ingenting, för att man inte klarar av det! Bena låser sig, länd och rygg ska vi inte ens tala om, men dom finns där!
Sitter jag fel så får jag ont, står jag still och lagar mat får jag ont, tar man ett bad som råkar bli 5sek för långt får jag ont, ligger jag lite lite fel så får jag ont... Lyfta Lillskrot, guess what? Jo jag får ont!
Halsbränna och uppstötningar har man som inte är utav denna värld. Det är så illa att jag tror att jag kommer att kräkas om jag typ andas på fel sätt. Spelar ingen roll vad jag äter eller dricker, får fan halsbränna och uppstötningar av vad fan jag än stoppar i munnen.
Men det gäller ju att hitta positiva saker i ens graviditet också... Och det enda jag kan komma på är att: "Jag iallafall inte spytt som en räv, denna graviditet".
Sen har vi det här med prematur.
Jag 8v för tidig
Maken 5v för tidig och med fötterna först.
Storskrot 10 dagar före BF
Lillskrot 5 v för tidigt.
Och fredagen innan Lillskrot kom till världen så va jag på MVC och frågade om det är ärftligt med prematur, hon svarade nej. Men på kvällen gick vattnet och Lillskrot kom till världen på lördagen.
Och som på skoj så pratade jag och maken härom kvällen om att föda barn med fötterna först. Han kom ju till världen på det viset... Att det är väl det som saknas så har man gjort allt för att ens barn ska börja med att på riktigt gå i sina föräldrars "fotspår".
Men nu vet ju jag (efter det senaste MVC-besöket) att denna bebis har vänt på sig och ligger med huvudet neråt.
Sen har vi det här med sömnen... Den är obefintlig... Då bebis i magen vägrar att ligga still när mamma vill sova och när den väl är still så har Lillskrot istället vaknat och vägrat att somna om... *suck!!* Och då har man oftast slutat ute i vardagsrummet i soffan, där han somnat om, men inte jag då jag ligger som en kratta i soffan, ryggen värken och bebisen bökar runt som en annan vilde! Eller så har man haft en massa sjuka drömmar och/eller nattmaror.
Men nu har Lillskrot haft två nätter då han sovit hela nätterna men inte jag!
Det har oftast varit så att han har däckat i soffan, vi har lagt honom i hans säng, och typ 1 timme senare så vaknar han och vägrar att sova i sängen! Men soffan har inte varit några problem.
Men igår natt så tänkte jag "i helvete heller!! Du SKA sova i din säng!" Och körde en nattning alá nanny Frost. Och så fort han kom upp åkte han ner tillbaka i sängen. Och typ 30-40 min senare så hade han somnat i sängen och sov där tills alldeles nyss. Och nu sitter han i soffan med en flaska välling.
Maken och storskroten sover fortfarande. Jag ska hämta mig en kopp kaffe och publicera detta.
Tack för din uppmärksamhet!
//Hörs!